Hassel är en ursprunglig art som invandrat tidigt efter istiden. Pollenanalyser från myrar visar höga halter av hasselpollen för 5000 år sedan, men hasseln bör ha varit på plats i landskapet långt tidigare. Fossila nötter har påträffats i myrar i landskapet. Stenåldersboplatser i landskapet innehåller regelmässigt rester av brända hasselnötter vilket visar att nötterna var en viktig födo-källa under denna tid. Hasseln har ganska säkert odlats redan under förhistorisk tid och vilda hasslar har troli-gen flyttats och planterats vid bosättningarna. Det är därför omöjligt att säkert avgöra vilka hasselförekoms-ter som är ursprungliga och vilka som är planterade av människan i äldre tider. Några lokaler på skogen ger särskilda misstankar mot ursprung från odling. Hit hör de uppenbarligen mycket gamla förekomsterna vid Sågmuren i Årsunda, Rönnåsen och Brattfors i Ockelbo samt Hagsta i Hamrånge. »Nötbuske« är ett gammalt namn på hassel som använts i Hille.
Näringsrika svämsediment, god ljustillgång och ett gynnsamt lokalklimat är säkert de viktigaste orsakerna till att arten gärna växer på öar eller stränder av rinnande vatten. Sådana förekomster finns i södra Gästrikland framför allt vid Dalälven men också i den nedre delen av Testeboån och längs Oppalaån. I södra Gästrikland har hasseln också en stark förkärlek till småskaliga odlingslandskap. Den växer i beteshagar, vid odlings-rösen och i bryn mot odlad mark. En klassisk reliktlokal för hassel finns vid bergroten till Kungsbergets sydostbrant. En av de största förekomsterna är hassellokalen Grindberget i Tjärnäs. Särskilt storvuxna hasslar finns längs Stenbäcken och Gavleån i Hagaström.
De vanligaste följearterna är gran (37%), blåsippa, liljekonvalj, vitsippa, rönn, piprör, asp, stenbär och ask. Hasseln blommar mycket tidigt, samtidigt med de första blåsipporna och något senare än alarna.