Getrams är ursprunglig. Den nämns första gången i litteraturen 1810. I Gävletrakten angavs den förekomma flerstädes 1848. Ett tjugotal gamla lokaler har angivits. De flesta av dessa har återfunnits under inventeringen t.ex. Häbberg, Tinäset, Körön, Rönnåsen och Gråberget.
Getramsen är kalk- och kvävegynnad. Den är torktålig men frostkänslig. Getramsens ekologi är svårbegriplig och biotopvalet motsägelsefullt. Artens huvudbiotoper är berg och skog. Den växer på berg av alla bergarter men föredrar basiska berghällar och utgör ofta en karaktärsart på sluttande tidvis över-silade berghällar av kalk eller grönsten. På sådana platser växer den ofta helt öppet och solexponerat och utsätts för långvarig torka utan att ta skada. Ett mellanting mellan berg och skog är förekomster på översidan av flyttblock i skogen. Typiskt är att den kan dominera växtligheten på ett eller ett par block men saknas på alla andra block. Även här klarar den långa perioder utan nederbörd där andra växter vissnar bort. Det omgivande trädskiktet är viktigt eftersom nedfallande lövförna bygger upp humustäcke och näringsförråd. Frånvaron av näringskonkurrerande barrträd och mykorrhizasvampar är nog den viktigaste förklaringen till varför getramsen växer på blocken istället för på marken nedanför. En annan orsak kan vara att risken för frost är mindre uppe på blocken.
En något ovanligare biotop med liten frostrisk är forsomflutna småöar i vattendrag. Sådana örtrika strandsnår med hägg och brakved är typiska för den nordvästra delen av landskapet men finns även lokalt i söder. En fjärde karaktärsbiotop är ädellövskog eller blandskog med inslag av ädla lövträd, gärna lind och hassel. Här växer getramsen i mullrika skuggiga skogar på samma sätt som storrams. Liknande miljöer finns också i kustens lövbårder där getramsen inte är ovanlig. Sannolikt är det här den rika tillgången på näring som är avgörande för växtens trivsel. Efter kusten där arten är vanligast uppträder den i lite mer blandade miljöer. Getrams förekommer också i torrängar och örtbackar men bara i naturliga gräsmarker och knappast alls på kulturskapad mark.
På hällmarker är kärleksört, gulmåra, stensöta, kruståtel, gul fetknopp och svart- eller gaffelbräken vanliga följeväxter. I skogen är rönn, stenbär, ask, blåsippa, hägg, liljekonvalj, gran, lönn och skogstry de vanligaste följeslagarna. Getramsen blommar samtidigt som liljekonvalj, skogsstjärna och ekorrbär.