svalting
Alisma plantago-aquatica
Svalting är ursprunglig. Växten beskrivs som allmän i Gävletraktens växter 1848 och 1863. Arnell (1924b) bedömde den också som allmän i landskapet som helhet.
Svaltingen är starkt kulturgynnad och etablerar sig snabbt längs nya diken – även i miljöer som myrar och odlingsmarker, där arten i övrigt saknas. Den är beroende av fuktig, naken jord. Underlaget kan dock variera från torv och lera till sand, sten och block. Vanligast är svaltingen måhända vid grunda, öppna stränder med sten och dy blandat. Arten förekommer inte i bräckt vatten och saknas följaktligen längs kustens stränder.
Typiska följeväxter är topplösa (24%), mannagräs, sjöfräken, gul näckros, kabbleka, flaskstarr, bredkaveldun, sprängört, vattenmåra och ältranunkel.
Ekologi
Svalting är en flerårig strand- och vattenväxt. Arten har en kort, kraftig och upprät jordstam och saknar vegetativ förökning. Den har dock mycket god frösättning och fröföryngring. Frön behåller sin grobarhet i minst tio år och kan kanske bilda fröbank. Svaltingen växer längs de flesta fastmarksstränder av sjöar och vattendrag. Arten är tämligen oberoende av vattnets pH och näringsstatus och återfinns såväl i näringsrika som näringsfattiga och humösa vatten. Svaltingen växer både på land och i vattnet men släpper ogärna kontakten med öppet vatten – låt vara att det ibland bara är en rännil eller uttorkad göl. Arten har en enastående förmåga att sprida sig längs vattenleder av olika slag.
Utbredning
Svaltingen är ganska jämnt spridd men något ovanligare längs kusten där flera florarutor saknar svalting. Det beror troligen på att rinnande vatten saknas.
Mycket vanlig (93% och 687 noterade lokaler).
Mycket vanlig (93% och 687 noterade lokaler).
