Rödven är troligen ursprunglig men starkt kulturgynnad. Arten odlas också allmänt som gräsmattegräs. Den anges som allmän i alla gamla botaniska arbeten.
På varaktigt öppen mineraljord blir rödven ofta dominerande och bidrar starkt till bildningen av en sammanhängande grässvål. Arten förekommer nästan alltid i mängd längs vägkanter, vändplaner och sidofickor till både större och mindre vägar. I odlingslandskapets naturbetesmarker har växten en särställning. Rödvenängen är den vanligaste vegetationstypen på ogödslade naturliga betesmarker i landskapet. Det skira gräset bildar här fond åt klassiska ängsblommor som röllika, gulmåra, bockrot och liten blåklocka. Arten förekommer ymnigt även på kulturbeten, gammal åkermark och i många ohävdade magra gräsmarker.
Rödven är också en vanlig art på kalhyggen och i kraftledningsgator och man ser den ofta på torra stränder. När växten förekommer i naturliga miljöer finns oftast ett tydligt kulturinflytande i närheten. Ett undantag är kanske myrar där rödven förekommer sparsamt men regelbundet i torrare partier i sluttande kärr och oftare i nordväst än i söder. I obruten natur av skog finns sällan någon rödven.
Den vanligaste följeväxten är röllika (28%) följd av blodrot, vitklöver, kråkvicker, höstfibbla, smultron, vårbrodd, prästkrage och midsommarblomster.