klotstarr
Carex globularis
Mer information om arten
Klotstarr är en ursprunglig art. Den angavs förekomma flerstädes i Gävletrakten 1848 och 1863. Arnell (1924b) angav den som allmän i Ockelbo och Österfärnebo och anger några enskilda lokaler i andra socknar. Det är knappast sannolikt att växten ökat sedan dess, troligare är att tidigare författare vistats mindre i skogen och underskattat växtens förekomst.
Klotstarren är ganska skuggtålig och föredrar gles eller halvöppen skog men undviker öppna marker (t.ex. öppna myrar). Den förekommer på hyggen men missgynnas troligen av kraftig exponering och dränering. Typiska växtplatser är magra sumpskogar som tallkärr och kanter av tallmossar. Fuktig blåbärs-tallskog med fickor av vit- och björnmossor passar också utmärkt. I sådana miljöer blir klotstarren ofta dominerande. Vegetativa bestånd som inte blommar är vanliga. Arten torde därmed vara avsevärt förbisedd under inventeringen.
De vanligaste följearterna är blåbär (59%) och lingon följda av tall, gran, glasbjörk, ljung, skvattram, odon, skogsstjärna och skogsfräken. Klotstarren blommar samtidigt med harsyra.

Ekologi

Klotstarr har sin hemvist i skogslandskapet. Den växer i fattiga och fuktiga miljöer i övergången mellan skog och myr. Den vittspridda och till synes anspråkslösa växt-en har rätt bestämda krav på växtplats. Arten sprider sig lokalt med krypande jordstammar som växer i vitmossan på fuktig, ofta grund, torv eller tjock humus. Den trivs inte på moränmark men gärna i torvtäckta svackor i skogen. Man ser den nästan bara på sura och näringsfattiga jordar och den växer alltid fuktigt men aldrig vått.

Utbredning

Den europeiska utbredningen är utpräglat nordöstlig. I Sverige går sydgränsen för allmän utbredning längs Upplandsgränsen. I Gästrikland blir utbredningen närmast nordvästlig.
Vanlig (71% rutor och 261 noterade lokaler).
karta