Havssälting är ursprunglig. Växten angavs som allmän på havsstränder redan 1848. Den har knappast förändrat sin utbredning sedan dess, möjligen kan den ha minskat i mängd sedan strandbetet upphört.
De vanligaste följeväxterna är fackelblomster (42%), höskallra, krypven, älggräs, rödsvingel, salttåg, slåtterblomma och vass.
Ekologi
Havssälting är flerårig och övervintrar delvis med gröna blad. Den har en ganska kraftig grenad jordstam som utvecklar nya skott från sidogrenar. Jordstammen omges av tjocka packar av gamla bladrester och bladslidor vilket skyddar den mot vågerosion på exponerade platser och bidrar till ackumulationen av finjord. Havssältingen är en ren havsstrandsart som bara finns längs kusten. Arten har stor spridning och växer både i skyddade och ganska exponerade lägen. Mest typisk är den på skyddade flacka strandängar med stor andel smetiga finsediment. Här återfinns havssältingen vanligen i vattenlinjen bland agnsäv, ryltåg och salttåg. Ofta finns små bestånd även långt in på sötvattendominerade delar av stranden där de flesta andra havsstrandsarter upphört. På exponerade och ursvallade moränstränder växer arten gärna i små vikar och i eller kring mer eller mindre avsnörda laguner på den öppna stranden. Den förekommer också i blöta fickor på klippstränder. Havssältingen betas begärligt av boskap men det forna strandbetet gynnade sannolikt arten.
Utbredning
Vanlig vid kusten (100% av kustrutorna och 175 noterade lokaler).
