Brudborsten är ursprunglig. Den angavs förekomma flerstädes i Gävletrakten 1848 och var tämligen allmän i landskapet som helhet 1924.
Brudborsten trivs bäst i fuktig mullrik jord på blockfri mark – gärna på finsediment som silt eller svämlera. Arten är något kalk- eller näringsgynnad. Den växer helst öppet men klarar sig bra även i måttligt skuggiga miljöer. Brudborsten är lika hemma-stadd i skogen som i kulturlandskapet. Den växer i regel i örtrika skogstyper och både bland lövträd och gran. Ofta finns den rikligt i fuktsvackor i skogen, vid källutflöden eller på genomsilad mark. Arten gynnas av att skogen öppnas och den trivs utmärkt på hyggen och i kraftledningsgatornas fuktsvackor. Även skogsbäckar och raviner är typiska miljöer för arten.
I odlingslandskapet är brudborsten särskilt talrik i de uppodlade ådalarna. Den förekommer både i hävdade och ohävdade betesmarker och gärna i slåtterängar av typen örtrik fuktäng. Ofta ses den längs större diken. Ett stort antal förekomster har också hittats i vägkanter. Brudborsten invaderar försumpade odlingsmarker och lever ofta kvar i önsklig välmåga i sådana odlingsrester även sedan de återtagits av skogen.
Brudborsten växer också i kärr men nästan enbart i kanterna mot fastmarken. Bara någon enstaka gång har arten noterats på havsstrand. Den saknas i mer urbana och kvävebelastade kulturmiljöer.
Den vanligaste följearten i alla miljöer är älggräs (43%) följd av midsommarblomster, stenbär, piprör, blodrot, strätta, gran, vitsippa och liljekonvalj. Brudborsten börjar blomma samtidigt som linnea och rosor. Det mesta av blomningen sker dock parallellt med mjölkört, älggräs och bockrot.