Det är svårt att avgöra om brunörten är ursprunglig eller enbart kulturspridd. Den är dock starkt kulturgynnad och beskrivs som allmän i alla äldre arbeten. Arten kan ha minskat något genom igenväxning av ängar och hagar eller genom effektivare ogräsbekämpning. Den har å andra sidan gynnats starkt av ett allt tätare nätverk av skogsvägar och landsvägar.
Brunörten är ingen ovanlig skogsväxt på något näringsrikare mark, men i nio fall av tio finns påtagliga spår av kulturpåverkan i form av körspår, gamla inägor, kolbottnar eller diken. Arten återfinns både på öppen skogsmark och i uppvuxen skog. Kanske är brunörten naturlig på stränder vid bäckar och större vattendrag eller vid havet. Den växer bland annat på fuktiga strandängar vid havet – ofta i övre delen av stranden och på utsötad mark där uppfrysning kan skapa luckor i vegetationen.
De vanligaste följeväxterna på kulturmarker är rödven (33%), vitklöver, blodrot, röllika, rödklöver, prästkrage och groblad. I skogen är blodrot, smultron, humleblomster, harsyra, älggräs och stenbär vanligast. Brunörten blommar samtidigt med smörblommor, prästkrage och rosor men även senare.