Slankstarren sprids lokalt med underjor-diska utlöpare. Från sådana, en eller två decimeter långa, utlöpare skjuter nya bladskott upp och växten kan bilda glesa bladmattor. Bladen övervintrar gröna. Slankstarren är kalkkrävande och växer på fuktig eller torr öppen mark eller i gles skog. Den är vanligtvis rotad i mineraljord eller i ett grunt täcke av organisk jord. Artens huvudbiotop är kalkfuktängen. Sådan lågvuxen ört- och gräs-vegetation återfinns på växelfuktig starkt kalkhaltig men kvävefattig mark i kanten av extremrikkärr, i kraftledningsgator, på hyggen, längs stigar och skogsvägar, i igenväxande grustag, översilade sluttningar och i naturliga gläntor kring svackor i skogen. Ju kalkrikare marken är desto torrare tycks slankstarren kunna växa. På kalköarna i Gävlebukten växer den i solexponerade torra örtbackar. Vid flacka havsstränder förekommer slankstarren också i övergången mellan kärrvegetation och strandäng. Arten är hävdgynnad och generellt känslig för igenväxning och kvävebelastning. Den torde därför ha minskat avsevärt genom igenväxning av odlingslandskapet och upphörande skogsbete.

Slankstarren är sydlig med gränsen för sammanhängande utbredning genom södra Gästrikland. Enstaka lokaler finns längre norrut efter Hälsinge-kusten (åtminstone delvis inkomna med barlast).
Sällsynt (11% och 110 noterade lokaler).

Lokaler (i väster)
1. Torsåker, Barkhyttan, vägdike vid E16, 13G3g 6716400 1531500, 1 ex 1990 (Risberg 2008).
2. Söderåsen, 13G1g 6708350 1532850, glänta på översilad mark, sydsluttning vid skogsväg 1994 (OLE).
3. Årsunda, Bovik, Getryggen, 13H3b 6715950 1558750, rikkärr som bevattnas från källa i blandskog, bevuxet med vide och al 1991 (LKI).