kärrgröe
Poa trivialis
Mer information om arten
Kärrgröe är möjligen ursprunglig men starkt kulturgynnad och huvudsakligen spridd med jordbruket. Den anges som allmän i alla äldre botaniska arbeten. Växt-en är odlad som vallväxt sedan lång tid och vallfrö av danskt ursprung ingick i Svenska utsädesaktiebolagets sortlista från 1892 till 1964 (Lyhagen 1991). Numer ses arten som ett problematiskt ogräs i en del vallodlingar men används i gengäld som gräsmattegräs, bland annat på golfbanor.
Kärrgröet uppträder också i likartade miljöer som storgröe. Ett trettiotal sådana lokaler har påträffats där kärrgröe växer i källor eller i fuktig källpåverkad skog. Dessa lokaler är ganska spridda och kan ligga långt från kulturen. Kanske representerar de ursprungliga miljöer för arten.
Den vanligaste följeväxten på kulturmark är revsmörblomma (29%) följd av älggräs, brännässla, tuvtåtel, ängskavle, kabbleka och hallon. Typiska arter på lokaler i skogslandskapet är kärrtistel, humleblomster, kärrfibbla, vattenmåra och gullpudra.

Ekologi

Kärrgröe är ett flerårigt, vekt, torkkänsligt gräs som växer i lösa tuvor och bildar rotslående sidoskott. Skotten övervintrar till stor del gröna. Arten är ganska näringskrävande och påtagligt kvävegynnad. Den är ljuskrävande men tål att växa i halvskugga. Trots namnet växer kärrgröet inte alls på myrar men gärna på fuktig, lerig, dyig eller mullrik mark. Arten är kulturmarksbunden och återfinns mest i kväverika miljöer vid gårdar och kulturbygder. Typiska växtplatser är ladugårdsbackar, gödselstäder, avloppsdiken, åkerdiken, soptippar, jordhögar, gårdstun och kulturmarksbeten. Den uppträder även som beskedligt ogräs i trädgårdsland och åkerkanter. Växten har stor spridning över landskapet och dyker upp i de mest skiftande miljöer t.ex. på stränder och blottade bottnar i näringsrika sjöar, i alkärr, i rotvältor eller i näringsrik granskog av högörttyp. I många fall men långt ifrån alltid kan tidigare hävd eller kulturpåverkan spåras.

Utbredning

Vanlig (80% och 322 noterade lokaler).
karta