Kärrgröe är möjligen ursprunglig men starkt kulturgynnad och huvudsakligen spridd med jordbruket. Den anges som allmän i alla äldre botaniska arbeten. Växt-en är odlad som vallväxt sedan lång tid och vallfrö av danskt ursprung ingick i Svenska utsädesaktiebolagets sortlista från 1892 till 1964 (Lyhagen 1991). Numer ses arten som ett problematiskt ogräs i en del vallodlingar men används i gengäld som gräsmattegräs, bland annat på golfbanor.
Kärrgröet uppträder också i likartade miljöer som storgröe. Ett trettiotal sådana lokaler har påträffats där kärrgröe växer i källor eller i fuktig källpåverkad skog. Dessa lokaler är ganska spridda och kan ligga långt från kulturen. Kanske representerar de ursprungliga miljöer för arten.
Den vanligaste följeväxten på kulturmark är revsmörblomma (29%) följd av älggräs, brännässla, tuvtåtel, ängskavle, kabbleka och hallon. Typiska arter på lokaler i skogslandskapet är kärrtistel, humleblomster, kärrfibbla, vattenmåra och gullpudra.