sandvita
Berteroa incana
Mer information om arten
Sandvita saknar ursprungliga växtplatser i landskapet. Det första fyndet gjordes av Carl Johan Hartman och Claes Östling 1810 – »Gävle, på en äng nedanför Sätraåsen«. Flera tidiga fynd har också gjorts i Gävle hamn och det är troligt att arten kommit in med sjöfarten i historisk tid. 25 äldre lokaler är kända, vilket i jämförelse med inventeringsresultatet får tolkas som att arten har ökat en del.
De vanligaste följeväxterna är röllika (33%), renfana, gråbo, gulsporre och kvickrot.

Ekologi

Sandvitan är ljuskrävande och konkurrenssvag. Den är beroende av sandiga eller grusiga marker med gles växtlighet och inslag av blottad mineraljord. Arten är därför vanligast i anslutning till rullstensåsarna. Den växer då på avskalad mark som grusplaner, åsskärningar och soliga åsslänter i odlingslandskapet. Sandvitan uppträder också som ruderatväxt på kulturskapade marker, exempelvis på banvallar, bangårdar, tippar och industri-tomter.

Utbredning

Mindre vanlig (20% och 103 notera-de lokaler).
karta