Åkermolken är ursprunglig på havsstränder men starkt kulturgynnad. Den angavs som allmän på havsstränder i Gävletrakten 1848 men 1863 angavs den istället finnas flerstädes. Arnell uppfattade den som allmän i södra halvan av landskapet 1924 men inte i den norra. Troligen har växten ökat starkt under 1900-talet.

Åkermolken är ett vanligt åkerogräs. På lerig jord bland säd kan arten bli besvärande trots att den har förhållandevis grunt rotsystem. Växten missgynnas dock av gödsling och bekämpning och har minskat sedan 1960-talet. Den återfinns nu mest i åkerkanterna. Emellanåt ses dock trädesåkrar gula av blommande åkermolke. Arten är också mycket vanlig längs diken, leriga körvägar, på jordhögar och på andra ställen i odlingslandskapet där näringsrik jord blottas.

Växten visar sig rätt ofta även på sönderkörda och markberedda hyggen och ibland även längs skogsvägar. Den är numer också både vanlig och talrik längs motorvägar och andra större vägar.
På havsstrand är rödsvingel (50%) den vanligaste följeväxten följd av strätta, kråkvicker, fackelblomster, rörflen och havtorn. I kulturlandskapet är åkertistel, tussilago, röllika, maskrosor och kvickrot vanliga följeslagare. Åkermolken blommar sent, samtidigt med fackelblomster, ängsvädd och ljung.