ängsskallra
Rhinanthus minor
Mer information om arten
Ängsskallra är en kulturmarksväxt som saknar naturliga biotoper i landskapet. Den har troligen kommit in med tidigt jordbruk. Arten beskrivs som allmän i tidigare arbeten. Växten har minskat i odlingslandskapet men detta har kompenserats av expansion längs ett växande vägnät.
Den vanligaste följeväxten är blodrot (43%) följd av rödven, prästkrage, rödklöver, brunört, vårbrodd och röllika. Ängsskallran börjar blomma med mjölkört och stor blåklocka. Blommorna pollineras av humlor men kan självbefruktas om pollinatörer uteblir. Fröna är vingförsedda och kan spridas kortare sträckor med vinden.

Ekologi

Ängsskallran är en ettårig och vårgroende halvparasit som parasiterar på olika arter i sin omgivning och ofta på gräs. Arten är en ljuskrävande gräsmarksväxt som bara växer på öppen mark. Den är oberoende av kalk och har små krav på näring. Växten trivs bäst på fuktig eller frisk mark och gynnas av omrörning. Ängsskallran var förr en karaktärsart i slåtterängen och de rasslande fröhusen markerade när slåttern skulle ske. »Skallergräs« är ett gammalt namn som använts åtminstone i Årsunda. Förhållandevis få fynd har gjorts i naturliga gräsmarker, delvis på grund av att de fuktiga och friska ängarna minskat så starkt. Ängsskallran är desto vanligare längs vägkanter. Omkring 80% av alla fynd är från grusvägar, avläggsplatser, parkeringsfickor och liknande miljöer. Den trivs bäst om vägarna innehåller något inslag av lera eller annan finkornig jord.

Utbredning

Arten är jämnt spridd över landskapet utom längs kusten där den i stort sett saknas i skärgården.
Mycket vanlig (94% och 558 noterade lokaler).
karta