kärrvial
Lathyrus palustris
Kärrvialen är ursprunglig. I Gävletraktens växter 1863 anges den som sällsynt och tre lokaler preciseras. Den har ökat betydligt sedan dess. Expansionen är särskilt påtaglig längs kusten där arten fram till 1960-talet bara var känd från Inre fjärden, Bönan och Römaren. Den främsta orsaken till ökningen är upphörande strandbete och slåtter men ökande näringshalter kanske också gynnat arten.
De vanligaste följearterna är annars utpräglade fuktängsarter som älggräs (41%), grenrör, strandlysing, vass och ängsruta. Kärrvialen blommar på högsommaren.
De vanligaste följearterna är annars utpräglade fuktängsarter som älggräs (41%), grenrör, strandlysing, vass och ängsruta. Kärrvialen blommar på högsommaren.
Ekologi
Kärrvialen är flerårig och fröföryngrad. Den är relativt ljus- och näringskrävande. Arten är knuten till näringsrika våtmarker vid stränder, gärna i lerrika trakter. Vid större vattendrag är den en av karaktärsarter-na för rika svämängar och älvängar av fuktängstyp – särskilt pålitlig i delar med kraftig pålagring av svämsediment. Kärrvialen växer nästan uteslutande på våtmark som tidigare varit viktig slåttermark. Arten klarar slåtter men inte hårt bete. Efter kusten växer kärrvialen helst i skyddade vikar med finsedimentstränder och sötvattenutflöden. Ofta återfinns den på strandängarnas inre delar innanför vassbården. Arten sprids med sötvattensdriften och enstaka plantor etablerar sig ofta på driftvallar längre ut i skärgården. Kärrvialen växer också blött i rikkärr, gärna av extremriktyp, bland vattenklöver och starrarter.
Utbredning
Mindre vanlig (26% och 135 noterade lokaler). Ökande.
