havssäv
Bolboschoenus maritimus
Mer information om arten
Havssäv är ursprunglig. Växten angavs förekomma flerstädes längs kusten i Gävletrakten 1863. Den uppgavs först av Carl Johan Hartman och Claes Östling 1810 – »Eskön, i en insjö, förmodligen fordom sammanhängande med havet«. Frånsett att den försvunnit från Inre fjärden har arten inte förändrat sin utbredning sedan 1800-talet.

Ekologi

Havssäv-en är flerårig. Arten har stark vegetativ förökning med krypande jordstammar och bildar ofta glesa artrena bestånd. Havssäven är kustbunden och förekommer nästan uteslutande i bräckt vatten. Den växer grunt på någon decimeters djup i skyddade havsvikar. Arten är något tåligare mot exponering av vågor och is än den ekologiskt likartade blåsäven. Havssäven växer inte enbart på finsedimentbottnar utan även på mer blandat underlag med både sediment och grova block. Ett par förekomster har också påträffats i av landhöjningen isolerade tjärnar någon meter ovan nuvarande havsnivå. Den vanligaste följeväxten är vass följd av gultåtel, vattenmåra, strandmynta och strandaster.

Utbredning

Växten är något ojämnt fördelad efter kusten men särskilt vanlig i det mellersta kustområdet. Rika förekomster finns bland annat mellan Säljemar och Iggön i Hille där arten bildar 40 meter breda bårder i vikarna.
Vanlig längs kusten (68% av kustrutorna och 54 noterade lokaler).

Lokaler

Lokaler (ovan havet)
1. Hamrånge, Björnöområdet, Kylen, viken mot Rävfjärden, 14H0f 6754150 1576450, gungflyvassar av bladvass, havssäv och bunkestarr i grund tjärn 2 m öh 1991 (PST).
2. Björnöområdet, Utmilasjön, 14H0f 6754050 1576850, bladvassar runt vegetationsrik tjärn 2 m öh, relikt havssäv, 1993 (PST).
3. Norrsundet, ö N om Höghällan, 14H1f 6755999 1576493, hällmark på skär, i gammalt hällkar igenvuxet med vitmossa omgivet av tallskog 1999 (PST).
karta