mjölon
Arctostaphylos uva-ursi
Mjölon är ursprunglig. Ett dialektalt namn från Gästrikland är »mjölbär«. Arten anges som tämligen allmän eller allmän i tidigare botaniska arbeten. Den har troligen minskat något genom igenväxning och genom att skogarna blivit tätare och kväverikare.
Mjölon växer också i torra grusiga vägskärningar och längs banvallar. Den kan också förekomma i hedartade sandiga betesmarker.
De vanligaste följeväxterna är ljung (51%) och lingon följda av tall och kruståtel. Mjölon blommar i vitsippstid samtidigt som blåbär men blomningstiden beror på hur solexponerad växtplatsen är.
Mjölon växer också i torra grusiga vägskärningar och längs banvallar. Den kan också förekomma i hedartade sandiga betesmarker.
De vanligaste följeväxterna är ljung (51%) och lingon följda av tall och kruståtel. Mjölon blommar i vitsippstid samtidigt som blåbär men blomningstiden beror på hur solexponerad växtplatsen är.
Ekologi
Mjölon är en markbunden dvärgbuske förankrad med en central djupgående stam och med meterlånga krypande och rotslående grenar. Den har övervintrande blad. Från centrala kraftigt förveda-de stammar och grenar breder den ut sig i mattor. Mjölonet är ljuskrävande och tillhör florans torktåligaste växter. Arten växer på genomsläppliga mineraljordar från sand till klapper men aldrig på täta finkorniga jordar. Den trivs heller inte på torv och annan organisk jord. Mjölon är särskilt vanlig på rullstensåsar och på klapperfält och strandvallar längs kusten. På sådan knastertorr mark bildas karaktäristiska hedartade tallskogar med mjölon, ljung, kråkbär och renlavar. Mjölonet växer alltid på mycket näringsfattig mark men gynnas av kalk. Detta är tydligt på hällmarker där den ofta finns i stor mängd på kalkhällar eller andra basiska bergarter. På kalkfattiga hällmarker är arten relativt sett ovanligare.
Utbredning
Vanlig (68% och 256 noterade lokaler).
