Strandaster är ursprunglig. Den omnämns redan 1810 av Carl Johan Hartman – »på Skärgårdens stränder«. Arten uppgavs förekomma flerstädes längs kusten 1848 och 1924.
Vanliga följeväxter är salttåg, krypven (50%), havssälting, gultåtel, strandkrypa, strandmynta och agnsäv. Strandastern blommar på eftersommaren samtidigt som åkermolke och strandvänderot. Växten betas av svanar och gäss och har lokalt minskat under senare tid.
Ekologi
Växten är två- till flerårig och har gröna övervintrande blad. Vegetativa sidoskott kan ge upphov till nya plantor annars dör växten efter blomningen. Den korta grenade jordstammen lossnar lätt från botten och kan driva iväg till nya växtplatser. Det mesta av etableringen sker dock med frön som gror under försommarens lågvatten. Strandastern är knuten till havets skyddade eller måttligt exponerade moränstränder. Stränderna är här blockdominerade men normalt finns en viss inblandning av småsten och ibland något finare sediment där strandastern kan rota sig. Arten trivs bäst på flacka stränder och gärna kring någon grund halvt avsnörd göl. Strandastern är en av de växter som är stationerad längst ut mot vattenbrynet. Det innebär att den översköljs av vågskvalp och blir stående i vattnet vid normalt vattenstånd.
Utbredning
Vanlig längs kusten (84% av kustrutorna och 67 noterade lokaler).
