rönn
Sorbus aucuparia
Mer information om arten
Rönnen är ursprunglig och har troligen sedan länge varit ett mycket vanligt träd. Rönn har förr också kallats »lusträ« i Ovansjö men annars har den nog mest benämnts vid sitt vanliga namn. Arten är sedan länge ett vanligt prydnadsträd på gårdar och i samhällen. Med sin rika fruktsättning har de odlade rönnarna säkert bidragit till artens spridning.
Störst framgång har rönnen i skärgården där den vanligen är den första kolonisatören bland vedväxterna. Arten är mycket klimathärdig och tålig mot saltstänk som yr in över exponerade öar under höst- och vinterstormar. Lövbårder och strandsnår med dominans av rönn utvecklas mest på starkt exponerade skär och kraftigt ursvallade grus- och stenstränder. Sådana rönnmarker är mer framträdande i kustområdets norra del än i den södra men rönnen är en viktig pionjärart längs hela Gästrikekusten.
Även i kulturlandskapet är rönnen synnerligen väl spridd. Igenväxande naturbetesmarker, moränbackar och ådalar i odlingslandskapet övergår ofta i lövbestånd med stort inslag av rönn. Inklämda grönytor bland bebyggelse är ytterligare exempel på miljöer med stort rönninslag. Successioner med rena bestånd av rönn är dock mycket ovanliga.
Rönnen är älgens favoritföda. Älgstammens storlek har en avgörande betydelse för rönnens chanser att kunna utvecklas till träd.
Riktigt stora rönnar finns huvudsakligen som vårdträd vid gårdar och gamla fäbodar. Flera stora rönnar har bland annat noterats i Kungsfors i Järbo. Från Kungs-bergets sydostsluttning har också en över 20 m hög rönn angetts (Ericson & Lundin 1973). Landskapets troligen grövsta rönn finns vid Walls fäbodar i Torsåker och mäter 332 cm i brösthöjdsomkrets (Risberg 2008).
De vanligaste följearterna till rönn är gran (36%), blåbär, piprör, stenbär, vitsippa, lingon och harsyra. Samma arter är följeslagare i skogen. På kulturmark är hallon, smultron och midsommarblomster vanligast, och på havsstrand havtorn, strätta, gran, rödsvingel, klibbal och hägg. Rönnen blommar samtidigt som skogsstjärna, liljekonvalj och syren. Blomningen är kort.

Ekologi

Rönnen sprids effektivt med bärätande fåglar, främst av björktrastar och sidensvansar. Arten är mycket anspråkslös och växer i de flesta landbiotoper. Under inventeringen var rönn den femte mest noterade växten och den finns i stort sett alltid inom synhåll var man än befinner sig på fastmark i naturen. Rönn är vanlig i skogar av alla åldrar och skogstyper men mest som småplantor eller buskar. Sådana undertryckta smårönnar tycks kunna leva under ett slutet trädskikt under mycket lång tid. Rönnen är dock ljuskrävande och trädformiga rönnar utvecklas bara på öppen eller halvöppen mark. I skogslandskapet får rönnen i första hand ses som en pionjärart efter brand eller stormfällning. Branter, block- och hällmarker är permanent ljusöppna miljöer där trädformiga rönnar kan utvecklas och sätta frukt.

Utbredning

Mycket vanlig (100% och 2870 note-rade lokaler).