Klibbal är ett ursprungligt skogsträd. Arten torde ha varit den dominerande alen under den postglaciala värmetiden då inslaget av al var betydligt större än idag. Den anses ha invandrat söderifrån. Troligen har den etablerat sig längs den första kustlinjen och successivt brett ut sig österut med landhöjningen. »Alder« eller »ärder« är gamla lokala namn för al.
Klibbalen är mycket tålig mot dränkning och ingår som regel i strandskogar längs sjöar, vattendrag och kust. Vid skyddade eller svagt exponerade havsstränder bildar klibbalen ofta skogens front mot havet. Klibbalbården utvecklas i den del av stranden som ligger i nivå med höstens högvatten. På mer exponerade stränder finns klibbalen högre upp på stranden i den övre delen av lövbården. Albårdens bredd växlar från en enkel trädrad på skyddade och branta moränstränder till flera tiotal meter på vissa mer eller mindre exponerade öar. Klibbalen har överlag stark närvaro i kustområdet och förekommer vid alla av landhöjningen isolerade våtmarker och vattensamlingar.
I nordvästra Gästrikland är klibbalen ganska ovanlig och bildar aldrig skogar eller bårder. Den förekommer mest som enstaka träd eller trädgrupper vid rikkärr, skogsbäckar och sjöstränder – ofta i anslutning till källor. Många av dessa lokaler förefaller mycket gamla och kan kanske vara relikter från värmetiden.
Andelen klibbal i våra skogar är onaturligt låg på grund av att den gallrats ut av skogsbruket. Tack vare alens förmåga till föryngring genom stubbskott lyckas den dock i regel behålla sin plats i de mer typiska klibbalmiljöerna vid stränder och på våt skogsmark.
Genom klibbalens förmåga till kvävefixering är alskogar genomgående rika på kvävegynnade arter som rödblära, hundkäx, älggräs, hallon och skogssallat.
De vanligaste följearterna i skog är älggräs (41%), gran, glasbjörk, rönn, stenbär, ask och kärrviol. På havsstränder är strätta (18%), kråkvicker, havtorn, fackelblomster och lundelm vanligast. Alarna blommar först av alla kärlväxter samtidigt med tussilago och strax före blåsipporna.
Hybrider
Klibbal och gråal bildar hybrider. De har sällan registrerats under inventeringen men är troligen vanliga.
Ekologi
Klibbalen föredrar fuktig eller våt skogsmark. Förekomster på torra eller friska marker är ovanliga och betingas i regel av rörligt marknära grundvatten. Arten trivs bäst på näringsrik jord och undviker de suraste barrskogsmarkerna. I näringsrika sumpskogar blir klibbalen ofta ett dominerande träd. Sådana klibbalsumpskogar eller klibbalkärr är vanliga i östra delen av landskapet. Två typer kan urskiljas. På fuktiga mullrika finsedimentmarker vid näringsrika sjöar och åmynningar förekommer högresta strandskogar av klibbal. I permanent blöta lerrika moränmarker eller torvmarker är blandskogar av klibbal, gran, tall och ask eller andra lövträd typiska. Här växer alen på socklar vid sidan av vatten- eller gyttjetäckta höljor och starruggar.
Utbredning
Lokaler
lokaler (märkesträd)
Klibbalar kan bli stora grova träd. Följande torde var landskapets största uppmätta alar:
1. Torsåker, Tjärnäs, 405 cm i omkrets (Risberg 2008).
2. Ovansjö, Hammarby, 13G2i 6713900 1541875, åkant, en klibbal 360 cm i omkrets 2006 (D Jonsson enl Trädportalen).
3. Valbo, Mackmyra, 13H5c 6725311 1563282, åkant, en klibbal 475 cm 2007 (G Vesslén enl Trädportalen).
4. Mackmyra, 13H5c 6725342 1563543, en klibbal 372 cm 2006 (D Jonsson enl Trädportalen).
5. Gävle, Holmsund, 13H6f 6729973 1577757, en klibbal 361 cm i omkrets 2007 (G Vesslén enl Trädportalen).
