Korallroten är ursprunglig. Den angavs förekomma flerstädes i Gävletrakten vid 1800-talets mitt. Omkring 25 gamla fyndplatser är kända.
De vanligaste följeväxterna är kärrviol (29%), blodrot, ekorrbär, gran, skogsstjärna, glasbjörk, vitsippa och älggräs. Korallroten blommar på försommaren samtidigt som skogsstjärna och liljekonvalj. Den sätter ofta frukt och fröställningarna står länge kvar. De små fröna kan spridas med vinden.
Ekologi
Korallroten är flerårig. Den har en koralllikt förgrenad jordstam utan rötter. Växten saknar nästan helt klorofyll och livnär sig som parasit på mykorrhizasvampar. Svampen luras att bilda mykorrhiza med orkidéns groddplanta men får troligen inget i utbyte. Mykorrhizasvamparna har konstaterats tillhöra släktena vårtöron, Thelephora, och filtskinn, Tomentella (McKendrick m.fl. 2000). Man har också kunnat visa att kolhydrater transporteras från björk och krypvide till korallroten (McKendrick m.fl. 2000). Korallroten växer på våt eller fuktig mark men är oberoende av kalk och har mycket små anspråk på näringstillgång. Den står ofta i vitmossa men trivs bäst på platser med rörligt vatten, t.ex. vid källor, skogsbäckar, längs fuktstråk och i skogsklädda backkärr. Arten växer annars i fuktskog och sumpskog av olika ålder och trädslag – gärna bland lövförnan i ungskog av björk och viden, i klibbalkärr och i gråalskog i bäckraviner. Korallrot har i många fall hittats i glest tall- eller björkbeväxta kärr men sällan eller aldrig i helt öppna myrar. Den har också påträffats i igenväxta försumpade odlingar. Växten är annars närmast kulturskyende och förekommer inte på kulturskapade marker.
Utbredning
Vanlig (60% och 224 noterade lokaler).
