snip
Trichophorum alpinum
Snip är ursprunglig. Den angavs som tämligen allmän i Gävletrakten 1848. Samma bedömning gjordes också för landskapet som helhet 1924. Ett annat namn för växten är ullsäv men enligt Linné (1745) kallas den snip i Gästrikland.
De vanligaste följeväxterna är vattenklöver (38%), pors, tranbär, rundsileshår, hirsstarr, storsileshår, blodrot och vass.
De vanligaste följeväxterna är vattenklöver (38%), pors, tranbär, rundsileshår, hirsstarr, storsileshår, blodrot och vass.
Ekologi
Snipen är flerårig. Den förökar sig med krypande jordstammar och bildar korta rader av strån. Stråraden vissnar och dör efter hand men varje år förlängs jordstammen med nya strån. Frukterna sprids med vinden med hjälp av de hårlikt förlängda vita kalkborsten. Snip är en ljuskrävande och kalkgynnad myrväxt. Den förekommer ofta rikligt i rikkärr och större förekomster kan förebåda rikkärr. Växten är dock vanlig även i fattigkärr även om den undviker de fattigaste och suraste typerna. Arten växer såväl i fastmattor som på gungfly och i kanten av lösbottnar. Den är troligen något konkurrenssvag och föredrar ofta tuvor och strängar i kanten av lösbottnar och gölar. Även gungflybårder mot tjärnar eller utströmningsområden och blöta dråg med blottad jord är typiska växtplatser. Med sina vindspridda frön etablerar sig snipen ofta i gamla grustag, matjordstäkter eller andra ytor med naken, blöt och gärna basisk mineraljord. Växten har också hittats i hällkar och sipperstråk på klippstränder vid havet.
Utbredning
Vanlig (75% och 436 noterade lokaler).
