fårsvingel
Festuca ovina
Fårsvingeln är starkt kulturgynnad men troligen ursprunglig i landskapet. Den beskrivs som allmän i de tidigaste botaniska referenserna från landskapet.
Huvudförekomsterna finns dock i kulturlandskapets gräsmarker. Fårsvingeln symboliserar de magraste gräsmarkerna bättre än någon annan växt. På torra genomsläppliga marker med långvarigt bete, bildas fårsvingeltorrängar, en vegetationstyp som förr karaktäriserade många överutnyttjade fodermarker.
De vanligaste följearterna på naturliga gräsmarker är röllika (43%), gråfibbla, bockrot, smultron, liten blåklocka och rödven. På skogsmark är lingon, krus-tåtel, ljung och tall vanligast.
Huvudförekomsterna finns dock i kulturlandskapets gräsmarker. Fårsvingeln symboliserar de magraste gräsmarkerna bättre än någon annan växt. På torra genomsläppliga marker med långvarigt bete, bildas fårsvingeltorrängar, en vegetationstyp som förr karaktäriserade många överutnyttjade fodermarker.
De vanligaste följearterna på naturliga gräsmarker är röllika (43%), gråfibbla, bockrot, smultron, liten blåklocka och rödven. På skogsmark är lingon, krus-tåtel, ljung och tall vanligast.
Ekologi
Fårsvingeln är ett ljusälskande och torktåligt gräs med stor spridning i landskapet. Arten vill ha lätta jordar av sand och grus eller naket berg. Den trivs inte på lerjordar och näringsrika marker. Trots att arten är mycket anspråkslös saknas den i regel på de magra hällmarkerna i skogen. På basiska berg av grönsten eller kalk och på öppna hällar vid havet är den desto vanligare. Här har arten sannolikt sin ursprungliga hemvist i landskapet. Den finns lokalt i andra miljöer i skogslandskapet som t.ex. sandtallskogar vid åsar, hyggen och rikare fuktstråk i öppen skog. Sådana förekomster är troligen till stor utsträckning kvarlevor från fäbodbruk och hästtransporter.
Utbredning
Artens utbredning speglar isälvs-stråken och jordbruksbygderna.
Mycket vanlig (97% och 1006 noterade lokaler).
Mycket vanlig (97% och 1006 noterade lokaler).