nysört
Achillea ptarmica
Mer information om arten
Den nu vittspridda nysörten har kommit in i sen tid – troligen under slutet av 1700-talet. Den tidigaste uppgiften är från 1810 då den uppgavs av Carl Johan Hartman och Claes Östling från Gävle »vid Lerviken i skogen«. 1818 angav Carl Johan Hartman den som ett exempel på »sällsyntare vexter som förekomma omkring Gefle« och 1848 var den fortfaran-de bara känd från en lokal kring Gävle. 1863 hade antalet lokaler utökats till tre och 1902 betecknades den som ganska allmänt spridd över landskapet. Den snabba expansionen från slutet av 1800-talet talar för att den i huvudsak kommit in med vallfrö. Spridningen har säkert burits fram av slåtterbruk, skogsbete och hästtransporter. Växten har kallats »tusensköna« i Ockelbo.
Vitpytta, var. multiplex, är en odlad form med fyllda blomkorgar. Den har inte setts under inventeringen men odlades förr på några platser i landskapet – angiven från Vi i Ockelbo samt från kyrkogårdar i Gävle och Österfärnebo av Arnell (1902).
De vanligaste följeväxterna är röllika (34%), rödven, kråkvicker, blodrot, vitklöver, rödklöver och tuvtåtel. Nysörten blommar på sensommaren.

Ekologi

Nysörten är flerårig. Den förökar sig vege-tativt med långa, vita och krypande jordstammar. Arten är också mycket lättspridd med frön. Den växer både torrt och fuktigt men trivs bäst på fuktig sand, mjäla eller annan finkornig jord där den fritt kan sprida sina underjordiska utlöpare. Den är oberoende av kalk och växer både på ganska näringsfattig och näringsrik jord. Nysörten är en utpräglad kulturmarksväxt som nu finns lite varstans i kulturlandskapet. Särskilt typiska miljöer är övergivna och försumpade odlingar, dikeskanter och gräsklädda brukningsvägar i odlingslandskapet. Den är vanlig även längs skogsvägar långt från odlad mark. Nysörten är känslig mot jordbearbetning men klarar detta bättre än röllikan och är därför något vanligare som ogräs i odlingar. Växten ingår även i naturlig gräsmark i hagar och slåtterängar. En rätt typisk biotop är fuktängar på svämsediment vid större vatten-drag. Den är här uppenbarligen en slåtterrelikt men förekommer ofta rikligt trots att slåtter inte skett på åratal. Arten har också en viss dragning åt sjöstränder särskilt i kulturbygder.

Utbredning

Arten är jämnt spridd över landskapet och förekommer traktvis i stor mängd.
Mycket vanlig (99% och 960 noterade lokaler).
karta