Måbär är ursprunglig men förekommer också odlad som häckväxt. I Gävletraktens växter 1848 beskrivs den som tämligen allmän.
Arten är en viktig komponent i havsstrandens lövsnår. De första buskarna etablerar sig i strandens övre del bland havtorn, rönn, hägg och andra vedväxter. Måbär är skuggtålig och lever till skillnad mot havtornet i regel kvar som ett buskskikt i den uppväxta pionjärskogen. Arten är därför väl spridd även i det inre av större öar längs kusten. På fastlandet är arten mer oregelbunden och vanligast i kalkrika trakter. Typiska miljöer är blockiga torrbackar, igenväxande odlingslandskap med moränryggar och lövrika bryn, branter och klippor av basiska bergarter. Måbäret gynnas troligen av lövinslag men i övrigt verkar inte trädslagsblandning eller skogens ålder ha betydelse. Arten har bland annat hittats i ädellövskog, blandskog, granskog och örtrik sumpskog. På kulturmarker hittas arten ofta i slänter, på trädgårdstippar och vid gamla förvildade trädgårdar.
I anslutning till havsstranden är havtorn (62%), hundkäx, hägg, getrams, smultron och rönn vanliga följeväxter. På skogsmark är de vanligaste följeslagarna gran (41%), rönn, piprör, stenbär, blåsippa, liljekonvalj och skogstry. Måbär blommar samtidigt som vitsippa, harsyra och hägg.