Stinknävan är ettårig. Den gror på hösten och övervintrar med bladrosetter. Arten är måttligt ljuskrävande och växer både öppet och i halvskugga. Den är kvävegynnad men i motsats till de flesta kväveväxter mycket konkurrenssvag. Arten kompenserar detta med stor torktålighet. Stinknävan växer i stor utsträckning på berg och föredrar då något basisk berggrund. Arten är dock framför allt en blockspecialist. Den växer i blockiga lundmiljöer, på strandens klapper, i rasmarker, på odlingsrösen, varphögar och stenmurar. Särskilt påfallande är artens förkärlek till jätteblock i skogen. Den kan fullständigt klä översidan av sådana husstora block fast den saknas i omgivande skog. Stinknävan har uppenbarligen svårt med näringskonkurrensen på marken och tar upp kväve från nedfallande förna på blocken där det är oåtkomligt för skogsträden. Bra stinknäveblock kantas ofta av lövträd och på hygget försvinner stinknävan när blocken lämnas oskyddade. Arten uthärdar långvarig torka på blocken och blommar fortfarande friskt när andra växter vissnat. Den är vanligare i lövskog än i barrskog.

Stinknävan har en sydlig utbredning i landet. Arten är betydligt vanligare längs kusten och har där en större ekologisk bredd än i inlandet. Tätare förekomster finns också vid grönstensberg och bergsbruk i Torsåker.
Vanlig (51% och 283 noterade lokaler).