humlelusern
Medicago lupulina
Humlelusern har kommit in i industrialismens fotspår. Den första fynduppgiften är från Gävle hamn 1833 antecknad av K.F. Thedenius. I första upplagan av Gävletraktens växter 1848 uppges den som sällsynt men redan i den andra upplagan 1863 betecknas den som flerstädes förekommande.
Humlelusern har ökat starkt under 1900-talet och är fortfarande under spridning. Den verkar till en början ha spritts med järnvägs- och fartygstransporter. Växten ingick länge i salufört vallfrö och vallfröblandningar vilket säkert är ursprunget till en del förekoms-ter. Idag sker mycket av spridningen med vägfordon, maskiner och jordtransporter.
Ekologi
Arten är ett- eller tvåårig och har stark fröspridning. Den övervintrar grön. Humlelusern är konkurrenssvag och växer bra på öppen mark med gles vegetation och liten konkurrens från andra arter. Den är mycket tålig mot tramp och nötning och hävdar sig bäst på ytor med naket grus eller småsten. Den är något närings- eller kalkgynnad men klarar också att växa på ganska mager mark. Arten är bunden till kulturskapade miljöer. Bangårdar, banvallar, fyllnadsmassor, grusplaner, hamnar och industriområden tillhör favorittillhållen. Växten förekommer ofta i nyanlagda gräsmattor och kan även vandra in i naturliga gräsmarker särskilt på kalkrik mark. De vanligaste följearterna är röllika (32%), vit sötväppling, maskrosor, stormåra, renfana, rödklöver och vitklöver.
Utbredning
Arten är sydlig och har möjligen svårt att klara klimatet i nordvästra Gästrikland.
Mindre vanlig (40% och 201 noterade lokaler). Ökande.
Mindre vanlig (40% och 201 noterade lokaler). Ökande.
