Stor låsbräken är en ursprunglig skogsväxt. Den har alltid varit sällsynt. I litteratur och herbarier finns uppgifter från ett tiotal lokaler. Arten specialinventerades under 1980-talet, vilket resulterade i ett stort antal nya fynd (Ståhl 1990). Den ökade möjligen något efter stormfällningen 1954 då många nya lokaler skapades men har nu minskat.
Arten sprids med sporer till nya lokaler på öppen skogsmark där sporplantor bildas efter några år. De nyetablerade plantorna torde stå för den huvudsakliga spridningen inom lokalen. Individerna är därför inte jämnt fördelade utan ofta koncentrerade till små grupper. När skogen sluter sig sker ingen etablering av nya plantor. Arten kan dock leva kvar under mycket lång tid i gammal skog utan att föryngras. Enstaka individer torde kunna bli minst 50, kanske 100 år gamla.
På den största kända lokalen i Sverige, 1,5 km nordväst om byn Dalen, räknades det 1989 till 562 exemplar. Antalet har minskat betydligt genom skogens igenväxning. Vid en ofullständig kontroll 2005 räknades 155 plantor men 2015 bara 9.
Ekologi
Stor låsbräken är kalkkrävande och växer på frisk eller fuktig mullrik skogsmark. Den växer helst öppet eller halvöppet på hyggen med plantskog eller i ungskogar. Den kan i enstaka fall växa i gammal lundartad skog. Arten är starkt koncentrerad till kalkområdet mellan Gävle och Dalälven. Biotoperna är mycket karaktäristiska och kännetecknas av stora täta tuvor av piprör i kombination med kalkgynnade örter. De är nästan alltid belägna i anslutning till rörligt och marknära grundvatten på svagt sluttande mark vid foten av moränryggar eller mellan moränryggar. Stor låsbräken återfinns i groparna mellan piprörstuvorna. Arten bör därför eftersökas före midsommar innan den helt försvunnit under piprörstäcket. Växten kan också uppträda i kulturskapade miljöer som vägkanter och grustag. De bästa signalarterna för stor låsbräken är, bortsett från piprör, vårärt, tvåblad och tussilago. Typiska följearter är också blåsippa, stenbär, liljekonvalj, vitsippa, älggräs, smultron och midsommarblomster.
Variation
Utbredning
Lokaler
Lokaler (utanför kalkområdet)
1. Torsåker, Rymningsberget, 13G1g 6708218 1530102, 30-årig skog av gran och björk med örtrika gläntor, 26 ex 1993 (Risberg 2008), 6 ex 2008 (BRI, GHE mfl).
2. Mossvägen, 13G1g 6709840 1530600, rikdrag i ungskog, 1 vegetativt ex 1995 (Risberg 2008).
3. Hille, Eskön, Båtskär, a) 13H8g 6742588 1583419, översluten 50-årig granskog av lågörttyp, 1 fertilt ex 1999 (PST); b) 6742573 1583343, gles björkblandad urgallrad granskog, i svacka bland piprörstuvor, 1 stort fertilt ex 1999 (PST). Även angiven från Drakberget på Eskön av Arnell (1924b).
Äldre uppgifter
Arten är troligen försvunnen från kalköarna Granskär och Römaren i Gävle skärgård där den samlades i mängd från 1864 fram till 1900-talets början.
