svalört
Ficaria verna
Svalörten är troligen ursprunglig kring Gavleåns utflöde i havet men i övrigt en kulturspridd växt. I första upplagan av Gävletraktens växter 1848 uppges den förekomma flerstädes men i den andra utgåvan 1863 betraktas den som sällsynt. Den första kända observationen är gjord av K.F. Thedenius på Prostholmarna i Stadsträdgården i Gävle 1833. Arten har ökat starkt i Gävle i sen tid och finns nu spridd även utanför staden. Den har fått stor hjälp i spridningen genom flyttning och transporter av jordmassor.
De vanligaste följearterna är maskrosor (66%), kirskål, hundkäx, vårlök, vitsippa och dvärgvårlök.
De vanligaste följearterna är maskrosor (66%), kirskål, hundkäx, vårlök, vitsippa och dvärgvårlök.
Ekologi
Svalörten sprids till stor del med groddknoppar från bladvecken och med klubbformade birötter. Fruktsättningen anses vara svag. Arten är näringskrävande och trivs bäst i mull- och lerrika finsedimentjordar. Den är vanlig i gräsmattor och på naken jord vid häckar, rabatter och under skuggande lövträd. Den växer också i näringsrika lundar med al, hägg och andra lövträd. Svalört blommar samtidigt som vitsippa, backskärvfrö och lönn. Arten bildar heltäckande mattor om våren – i vissa fall på flera hundra kvadratmeter stora ytor. Svalörten är lika omöjlig att hitta på eftersommaren som den är iögonfallande under blomningen. 85% av alla noteringar är gjorda i maj och senast är arten antecknad den 11 juni.
Utbredning
Sällsynt (7% och 73 noterade lokaler). Ökande.
