ängsull
Eriophorum angustifolium
Mer information om arten
Ängsull är en ursprunglig art. I Årsunda och Österfärnebo kallades växten »fjupper« och i Ovansjö och Järbo »kärrtuppa«. Den anges som allmän i tidigare botaniska arbeten.
Ängsull förekommer på de flesta öppna myrar utom mossar. Den kan växa ganska torrt i fastmattor men artens favorittillhåll är myrarnas blöthål. Den växer helst bland lite glesare starrvegetation i gungfly eller på naken vattentäckt dy. Myrvegetation med bladmattor av ängsull har dålig bärighet och bör undvikas av den som vill gå torr över myren.
Den vanligaste följeväxten till ängsull är vattenklöver (29%), följd av tranbär, pors, kråkklöver, flaskstarr, rundsileshår, hundstarr, tuvull, dystarr, rosling och sjöfräken. Ängsullen blommar i vitsippstid ungefär samtidigt som rosling och något tidigare än gräsullen.

Ekologi

Ängsullen är flerårig. Den har dunförsedda frukter som sprids med vinden. Lokalt förökar den sig mest med krypande jordstammar som bildar sidoskott med nya bladrosetter. De övervintrar delvis gröna och blommar tidigast efter tre år varefter plantan vissnar. Bestånden domineras av sterila bladrosetter och blommande strån kan saknas över stora ytor. Ängsullen är oberoende av kalk och har över huvud taget mycket små anspråk på näring. Den är däremot ljuskrävande och växer bara på öppen mark. Växten är i första hand en myrväxt, men en fjärdedel av de noterade lokalerna är andra biotoper. Den är t.ex. vanlig på flacka myrlänta stränder – gärna där naken dy blottlagts. Arten etablerar sig också i blöta vägdiken, kring vattensamlingar i kraftledningsgator och i svackor i hällmarker.

Utbredning

Mycket vanlig (96% och 646 notera-de lokaler).
karta