Kvickrot är en kulturspridd växt som saknar ursprungli-ga växtplatser i landskapet. Ett gammalt namn för växt-en är »linngräs« som den kallades i Årsunda och Österfärnebo. Arten anges som allmän i alla tidigare arbeten.
Kvickroten är i allt väsentligt en kulturmarksväxt. Den favoriserar kväverika miljöer som ladugårdsbackar, nässelstånd, trädesåkrar, åkerrenar och allehanda öppna slänter med näringsrik jord som bullervallar och landsvägsslänter. Jordstammar och frön följer med jordtransporter och skjuter nya skott i grustag, jordhögar och trädgårdsutkast. Växten dominerar ibland oskötta skräpgräsmarker men kan även mer anonymt ingå i klippta gräsytor. Vid upprepad klippning bildar den finare smalbladigare skott och inte så mycket utlöpare.
Arten är vanligast i odlingsbygderna och bland bebyggelse i samhällena. I genuina skogstrakter förekommer den inte lika ymnigt. Noteringar av växten i skog rör ofta unga skogar på gammal åkermark. Den förekommer emellanåt som kulturflykting på sandiga stränder vid näringsrika vatten, men strandformer eller andra naturliga förekomster har inte noterats under inventeringen.
Bland följeslagarna är röllika (25%), brännässla, åkertistel, stormåra, hundkäx, kråkvicker, hundäxing och maskrosor vanligast.