Toppdån kallades förr tillsammans med andra dånarter för »blindnässla« i Ockelbo, »blindtistel« i Valbo och »blisternässla« i Torsåker. Det är en ursprunglig men starkt kulturgynnad art. I äldre arbeten har arten inte urskilts från pipdån som anges som allmän. Troligen har den ungefär samma utbredning och förekomst nu som för 150 år sedan.
Toppdånet är väl spritt också i skogslandskapet. Växten visar sig snabbt på hyggen där det finns gott om näringsrik organisk jord och avverkningsrester. Arten förekommer även i orörda miljöer som bergbranter och blockmarker och inte så sällan på ovansidan av lösa jätteblock i skogen. Av allt att döma är toppdånet en ursprunglig skogsväxt som hankar sig fram på torra konkurrensfria platser i avvaktan på att skogsbrand och stormfällningar ska bryta skogsträdens näringsbeslag. Troligen ingår växten ofta i markens fröbank. Detta noterades även av Nyman (1868) – »Dikas, vändes eller plöjes en mark, hugges en skog, eller blottas myllan på annat sätt visa sig unga plantor av denna ört. Man skulle kunna tro frön ligga allestädes i beredskap och endast vänta på gynnsamma förhållanden för att gro.«
De vanligaste följeväxterna är åkerspärgel (22%), hallon, pilört, kvickrot och svinmålla. Toppdånet börjar blomma under senare delen av sommaren samtidigt med älggräs, mjölkört och andra dån.