Glasbjörk är ett ursprungligt skogsträd som tidigt etablerade sig i landskapet efter istiden. Pollendiagram från mossar (bland annat Jordbärsmuren i Hedesunda och Axmar högmosse i Hamrånge) visar att halterna björkpollen gradvis sjunkit under de senaste 4000–5000 åren. Ännu tidigare, efter isens försvinnande, var björken än mer betydelsefull. I Ovansjö och Järbo skilde man förr björkarterna åt och glasbjörk som var starkare och segare kallades »ängesbjörk«. Glasbjörk-en kommer på sjunde plats bland de mest noterade växterna under inventeringen.
Glasbjörk är en vanlig växt i stort sett i alla landmiljöer. Arten förekommer rikligt i kulturlandskapet och också inne i samhällena, även om den i grunden är en skogsmarksväxt. I skogslandskapet är det nog närmast omöjligt att hitta en plats där det inte finns någon björkplanta i omedelbar närhet. Skogar dominerade av glasbjörk förekommer främst på fuktig mark. Arten är en karaktärsart för något fattigare sumpskog tillsammans med tall och gran och ett varierande inslag av klibbal. Även på näringsrikare och mullrikare fuktiga marker är glasbjörken en viktig komponent – särskilt som pionjärträd på övergivna försumpade odlingar, fuktängar och översvämningsmarker. På sådana marker bildas ofta lövsly dominerat av glasbjörk. Även i uppväxt skog i åldern kring 80 år är glasbjörken fortfarande dominerande på många gamla odlingsmarker. Glas-björken ingår också i övergångar mellan sumpskog och myr, och även på öppna kärr finns alltid inslag av spridda och lågvuxna björkar.
Den flitigast noterade följeväxten och björkens viktigaste sällskap är gran (30%). Även blodrot, tall, älggräs, lingon och rönn är mycket vanliga följeväxter.