Den i området troligen allenarådande, kala strandformen av vattenmynta kallas strandmynta, M. aquatica ssp. litoralis. Den vetenskapliga beskrivningen av strandmyntan gjordes av Carl Johan Hartman baserad på material från landskapet.Växten angavs redan 1720 av Erik Ahlrot från »havsstranden vid Gävle«. Arten var dock sällsynt i Gävletrakten vid mitten av 1800-talet men har ökat starkt under senare delen av 1900-talet. Det får ses mot bakgrund av att slåtter och bete försvunnit samt att havet blivit näringsrikare och sedimentationen i vikar och på stränder ökat.
Typiska följeväxter är framför allt krypven (41%) och vattenmåra men även vass, havssälting, äkta förgätmigej, älggräs, fackelblomster och kabbleka är vanliga. Strandmyntan blommar samtidigt som rödklint, gulmåra och renfana. Bladen är starkt aromatiska och myntadoftande. Övervintrande utlöpare har ännu starkare doft och luktar lacknafta.
Ekologi
Strandmynta är flerårig. Den sprids vegetativt med utlöpare i markytan och kan bilda stora bestånd. Den är i landskapet nästan helt knuten till havsstränder. De rikaste förekomsterna ses på skyddade blöta finsedimentstränder i botten av vikar och på långgrunda strandängar. Strandmyntan växer i den nedre delen av stranden, i salttågsbältet. Den gynnas av förnabildningen från vassar av vass, havssäv m.fl. arter. Växten klarar betydande utsötning och återfinns i praktiskt taget helt utsötade vikar vid mynnande vattendrag. Den förekommer sällsynt även i rikkärr i anslutning till havsstranden.
Variation
hybrider
Hybriden med åkermynta kallas kransmynta, M ×verticillata. Den anses vara ganska vanlig men bestämningen kompliceras av att både åkermynta och hybriden är variabla. Hybriden har registrerats från 20 lokaler men många av fynden får betecknas som osäkra.
Utbredning
Mycket vanlig längs kusten (95% av kustrutorna och 145 noterade lokaler). Ökande.
Lokaler
Äldre uppgifter (inlandsfynd)
Valbo, Kubbo i Dalkarlsröjningen (Hartman 1863); Gävle, Prostholmarna [öarna i Stadsträdgården] (Hartman 1848, 1863); Kungsbäcken (Hartman 1848, 1863).
