Gästriklands flora - safsa

safsa

Osmunda regalis

Safsa är en ursprunglig växt knuten till strömmande vatten. Den första uppgiften är från Brännsågen i Testeboån där arten noterades redan 1818 (Hartman 1818). Flera förekomster i andra vattendrag har efterhand upptäckts. De nordligaste, i Skärjån, upptäcktes så sent som 1988. Safsan är nu känd från sex kustmynnande vattendrag. Den har alltid varit sällsynt men flera förekomster är mycket rika och arten har troligen bara minskat lokalt.

Bladen vissnar i slutet av september. Safsan saknar förmåga till vegetativ spridning varför de flesta eller alla plantor på en lokal måste ha uppkommit genom sporer. Sporerna är mycket kortlivade. Det tar ca två månader för den underjordiska gametofyten att bildas och efter ytterligare några månader anläggs en eller flera nya plantor.

Den vanligaste följeväxten är hampflockel (61%) följd av ask, bunkestarr, klibbal, älggräs, flädervänderot, blåtåtel, fackelblomster och svärdslilja.

Ekologi

Safsan är en ganska ljuskrävande och frostkänslig ormbunke. Den växer på forsstränder vid små eller medelstora skogsåar med välbuffrat vatten. Den är vanligen rotad i vattnet och påträffas rikligast på blockiga revlar eller småöar ute i strömmarna. I de större vattendragen Skärjån och Testeboån växer den ibland en bit upp på stranden och några decimeter ovan vattenlinjen. Valet av växtplats är säkert klimatiskt betingat. Läget i forsarna erbjuder tjälfri mark, hög luftfuktighet och lång vegetationsperiod med liten risk för frost. Ormbunken utvecklas sent. Först en bit in i maj månad när asken slår ut och häggen blommar vågar den rulla ut sina brungröna bladstjälkar.

Utbredning

Safsans förekomst i landskapet är en växtgeografisk gåta. Arten har en utpräglat sydvästlig utbredning i Europa och gynnas av milt och fuktigt klimat. Lokalerna i Gästrikland är de nordligaste i Europa. Den närmaste förekomsten finns i Östergötland.
Sällsynt (6% och 39 registrerade delförekomster fördelade på 7 huvudlokaler). Svensk nordgräns.

Lokaler

1. Valbo, Gavleån, Mackmyra (Hänsch 1928b), 13H5c 6725444 1564099, sparsamt, 13 rosetter 2001 (BHE), 9 rosetter 2011 (PST). [Gävle, Gavleån, Västra Bleket i å (vid nuvarande Boulogner-skogen) (Hartman 1848) men ej nämnd 1863, 13H5e 6729250 1572350, sparsamt 1987 (BHE), kanske planterad och tillfällig.]
2. Hille, Testeboån, Storbron [Brännsågen] (Hartman 1818), mellan Brännsågen och N Åbyggeby, mycket rikligt, enstaka plantor ända ner till Strömsbro (PST mfl).
3. Oppalaån, 1960 (Sven Löhman enl Lindberg 1979), flera förekomster: a) uppströms Linskäkten, 13H8e 6740697 1573497, vid spången över ån 2000 (PST mfl); b) nedströms Åtärnan, 6741011 1572963, något 100-tal bunkar 2001 (PST mfl); c) nedströms Ropet, 6740852 1571665, ca 20 tuvor 2001 (PST).
4. Trödjeån, Norrmarksjöns utlopp (Stina Jonsson enl Lindberg 1979), 13H9e 6745150 1572250, rikligt efter en 25 m lång sektion 1983 (GBA & BHE).
5. Hamrånge, Hamrångeån, ovanför Spångholmsdammen (Öberg 1935), 14H2c 6760050 1564550, mycket rikligt med många sporbärande kraftiga bestånd längs en sträcka av ca 250 m 1983 och senare (BHE, GBA mfl).
6. Murån, ett par km S om utloppet i Storsjön, 1944 (Sven Öberg enl Lindberg 1979), 14H1c 6756550 1560150, > 100 plantor 1993 (B Loock mfl).
7. Skärjån, från Snarforsen ner till Nydammen, spridd och delvis riklig 1988 och 2004 (PST).