Gråal är ett ursprungligt träd som etablerats i landskapet efter istiden. Arten anses till skillnad mot klibbalen ha vandrat in norrifrån. »Alder« och »ärder« är gamla namn för gråal och klibbal.
Gråalen är en framgångsrik kolonisatör av blottad jord och bildar snabbt rena bestånd genom fröföryngring. Sådana gråalskogar utvecklas ofta i gamla grustag, matjordstäkter och på övergivna odlingar och skogsvägar.
Stora gråalar finns längs Gavleåns raviner men landskapets och även landets högsta gråal växer enligt uppgift i Tjärnäs i Torsåker och mäter 24 meter (Rydén 2001). Gråalen blommar samtidigt som klibbal.
De vanligaste följearterna är älggräs (24%), gran, vitsippa, rönn, hallon, kärrviol och hägg.
Ekologi
Gråalen är i mycket större utsträckning än klibbalen knuten till finsedimentjordar. Den växer vanligtvis på fuktig eller frisk mark och sällan blött. Typiska gråalmiljöer är raviner nedskurna i mo eller mjäla, bäck- och åstränder, igenväxande åkrar och ängar samt källstråk i bergsluttningar. Gråalen är mer köldtålig än klibbalen och den dominerande alen i nordvästra delen av landskapet. Här uppträder den i de flesta fuktiga miljöer som diken, vägkanter, stränder och kärrkanter oavsett underlag. I sydost är den i huvudsak knuten till nämnda sedimentjordar och till havsstränder på öar i Gävlebukten. Där förekommer den dels i stora bestånd på fuktig mark runt Inre fjärden, dels på de kalkrika och delvis exponerade öarna i Yttre fjärden. På öarna etablerar sig gråalen ovanför högvattennivåerna och ovanför klibbalen vilket tyder på att den är mindre salttålig än klibbalen. På flera öar finns vackra lövbestånd där den nordliga gråalen växer sida vid sida med både klibbal och de ädla lövträden lönn, ask och alm. Gråalskogar med likartad sammansättning förekommer även i ravinslänter längs Gavleån.
Utbredning
