Bredkaveldun är knappast en ursprunglig växt i landskapet. Den har etablerat och spridit sig under de senaste 200 åren. Första fyndet gjordes vid Utnora i Hille av Claes Östling i början av 1800-talet. Spridningen verkar ha startat i kustområdet men inledningsvis gått långsamt och accelererat först under 1900-talet. I de inre delarna av landskapet dröjde det dock till andra halvan av 1900-talet innan den tog fart. Så sent som 1965 var bara tre lokaler kända i nordvästra Gästrikland. Idag är växten vanlig även om det finns florarutor i inlandet där den fortfarande saknas eller är ovanlig.
Bredkaveldun är starkt näringsgynnad men oberoende av kalk. Den klarar föroreningar och övergödning bättre än de flesta andra vattenväxter. På det hela taget är den starkt störningsgynnad och de flesta lokaler i landskapet är kulturskapade. Arten trivs bäst i sol och värme på grunt, stillastående vatten (och förekommer inte alls i strömmande vatten och knappast djupare än en 1 meter). Den etablerar sig i nya vattensamlingar som uppkommit efter grävning och dikning. Typiska växtplatser är grustag, branddammar, större åkerdiken, sönderkörda vattendrag och vatten-samlingar på hyggen, vattenfyllda landsvägsdiken, dikade myrar, överdämda sjöar och industritomter. Arten bildar större bestånd och bårder i igenväxande näringsrika och oftast övergödda sjöar. Den ingår här ofta i gungflyvassar och bland flytande vegetationsöar. Bredkaveldun förekommer ofta i kustens hällkar och trivs även i svagt bräckt vatten. Särskilt typiska är åmynningar i djupa havsvikar, t.ex. Testeboåns mynning och den först upptäckta lokalen vid Verkmyråns mynning i Utnora.
Vanliga följearter är kråkklöver (22%), svalting, flaskstarr, topplösa, sjöfräken, vass och andmat.