alsikeklöver
Trifolium hybridum
Alsikeklöver har kommit in som vallväxt med jordbruket. Den har odlats som foderväxt i Sverige sedan 1700-talet. Både i första och andra utgåvan av Gävletraktens växter anges den förekomma som flerstädes. Vid 1800-talets slut bedömdes den som allmän i landskapet som helhet (Arnell 1924b). Troligen fick den en stark uppgång med ökad vallodling under 1800-talet.
De vanligaste följeväxterna är röllika (28%), åkertistel, vitklöver, maskrosor, baldersbrå och kvickrot.
De vanligaste följeväxterna är röllika (28%), åkertistel, vitklöver, maskrosor, baldersbrå och kvickrot.
Ekologi
Alsikeklöver är en flerårig kulturmarksväxt. Den är ljus- och näringskrävande och växer helst på lerig åkerjord. Ibland uppträder den som ogräs i brukade åkrar men oftare återfinns den längs åker-diken, brukningsvägar och igenväxande odlingar. Arten är konkurrenssvag och har svårt att hävda sig i sluten vegetation. Den gynnas av omrörning och vilande frön gror på upplag av matjord, bland schaktmassor, på avhyvlade åkrar och i nyanlagda gräsmattor. Alsikeklöver ingår troligen även, avsiktligt eller oavsiktligt, i gräsfröinsåningar. Arten förekommer också i betesmarker, liksom på tippar, i grustag, på grusplaner vid gårdar och i rena industrimiljöer, däremot aldrig i naturlig vegetation utanför kulturlandskapet.
Utbredning
Arten är spridd över landskapet men vanligast i kulturbygderna.
Vanlig (86% och 463 noterade lokaler).
Vanlig (86% och 463 noterade lokaler).