storrams
Polygonatum multiflorum
Storramsen är ursprunglig. Den beskrivs som sällsynt i Gävletraktens växter 1848 och 1863. Fyra gamla lokaler är kända. Mest uppmärksammad är växten vid Stenbäcken i Valbo där den noterats av flera generationer botanister. Många nya lokaler har upptäckts under senare delen av 1900-talet. Eftersom växten även hittats i trakter som besökts av tidigare botanister är det troligt att den ökat och spridits norrut.
Vanliga följeväxter är liljekonvalj (45%), ask, gran, stenbär, blåsippa, skogstry, vitsippa, älggräs och vårärt. Storramsen blommar samtidigt som getrams och liljekonvalj.
Vanliga följeväxter är liljekonvalj (45%), ask, gran, stenbär, blåsippa, skogstry, vitsippa, älggräs och vårärt. Storramsen blommar samtidigt som getrams och liljekonvalj.
Ekologi
Storrams är flerårig. Den skjuter nya skott från en kraftig krypande jordstam och bildar ofta små grupper av vegetativt förökade plantor. Art-en är en kalkkrävande lundväxt som föredrar leriga jordar med tjock mull. Den finns huvudsakligen i ädellövskog eller blandskog med ädla lövträd. Storrams kan växa öppet men normalt växer den i sluten skog. De flesta förekomster har hittats i rika lundmiljöer vid skogsbäckar. Vid Dalälven växer den ofta i liknande biotoper kring forsar och sidofåror. Den slår ofta följe med andra sällsynta lövskogsarter som lundskafting och långsvingel. På de kalkrika öarna i Gävlebukten är den knuten till lövbårder av al, ask och lönn. Växten har inte hittats på kulturmark.
Utbredning
Sällsynt (8% och 24 lokaler). Ökande. Svensk nordgräns.
Lokaler
hybrider
Hybriden med getrams kallas jätterams, P multiflorum × odoratum, och odlas som prydnadsväxt. Den har hittats förvildad på några platser.
Hybriden med getrams kallas jätterams, P multiflorum × odoratum, och odlas som prydnadsväxt. Den har hittats förvildad på några platser.
