gulsporre
Linaria vulgaris
Gulsporre är i huvudsak en kulturspridd växt men möjligen är den ursprunglig längs kusten. Den har förr kallats »lejongap« i Valbo. Växten var säkerligen inte så vanlig vid 1800-talets början men har ökat starkt de senaste 150 åren. Första uppgiften är från Gävle hamn 1833 (Thedenius ms 1835). I Gävletraktens växter anges den förekomma »flerstädes på kusten« (Hartman 1848, 1863). Redan vid förra sekelskiftet var den spridd över i stort sett hela landskapet. Det finns dock florarutor där det inte gått att finna arten. Troligen har gulsporren ännu inte nått full spridning i landskapet.
Vanligaste följearterna är röllika (32%), gråbo, renfana, stormåra och kvickrot. Gulsporren blommar sent och länge. Blomningen sammanfaller med den för renfana och ängsvädd.
Vanligaste följearterna är röllika (32%), gråbo, renfana, stormåra och kvickrot. Gulsporren blommar sent och länge. Blomningen sammanfaller med den för renfana och ängsvädd.
Ekologi
Gulsporren är ljusälskande och torktålig. Spridningen sker både med frön och lokalt med under-jordiska jordstammar. Arten är självsteril. Den växer ofta i naken mineraljord och gynnas av sandiga jordar. Växten hävdar sig väl både i odlingslandskapet och i urbana kulturmiljöer. Gulsporr-en är ett närmast konstant inslag längs järnvägar, på stationsområden och vid industrier. And-ra typiska växtplatser är soptippar, trädgårdsutkast, landsvägskanter, bullervallar och grustag. Den växer även som lätt ogräs i åkrar, trädgårdsland och rabatter. Gulsporren förekommer lokalt rikligt längs kusten. Det är möjligt att torrängsfragment, grusvallar och strandsnår i strandens övre del är naturliga och ursprungliga miljöer för arten.
Utbredning
Vanlig (81% och 487 noterade lokaler), vid kusten mycket vanlig. Ökande.
