Maskrosor är ett komplicerat släkte med ett stort antal arter som förökar sig könlöst. De har, frånsett strandmaskrosorna, inte behandlats under florainventeringen. Istället genomfördes en separat maskrosinventering av Hans Rydberg 2007 och 2008. Några insamlingar av Carl-Fredrik Lundevall i början av 1990-talet samt 2000 har kompletterat inventeringen. Tidigare har en grundläggande studie av maskrosorna i Gävleområdet gjorts av Sten Ahlner 1928–1931 (Ahlner 1932). Granskningen och sammanställningen av landskapets maskrosor har gjorts av Hans Rydberg.

Totalt har 117 arter rapporterats. Av dessa är 37 arter inte kända under senare tid. Nästan hälften av dem hör till sandmaskrosornas och nordmaskrosornas sektioner. Samtidigt har 35 nya arter för Gästrikland tillkommit. Antalet i nutid funna maskrosor är 80. Två väl definierade men obeskrivna arter har tagits med i sammanställningen.

Maskrosor lever i regel på starkt kulturpräglade, näringsrika marker i bebyggda trakter. I resterna av ett försvinnande odlingslandskap med ogödslade betesmarker och ängsrester kan man hitta arter ur flera sektioner, som är beroende av dessa marker. De sällsyntaste är rödlistade. I Gästrikland är de förhållandevis få, men liten kärrmaskros – en art av nordmaskrosor och två arter ur fläckmaskrosornas sektion, nämligen kvällsmaskros och fläckmaskros är funna i landskapet. Även om det inte finns några sentida fynd är de bristfälligt inventerade och värda att eftersöka i kulturlandskapets ytterområden.

I den följande förteckningen anges antal aktuella fynd för många maskrosor. De speglar inte arternas verkliga förekomst utan får jämföras sinsemellan och ligga till grund för en preliminär bedömning av hur vanliga arterna kan tänkas vara i landskapet. Siffrorna stämmer i flertalet fall överens med förhållandena i angränsande landskap och för många mycket vanliga arter även med landet i stort. Stickprov har gjorts på 30–35 lokaler och många arter, som kan vara vanliga i delar av landskapet kan ha förbigåtts.

Arter som är lätta att identifiera eller genom att de har särdrag i utseendet så att de lätt avtecknar sig i maskrosvimlet är troligen överrepresenterade. De som är svåra att upptäcka genom sin likhet med många andra arter eller förekommer lågfrekvent är säkert förbisedda. Förteckningen över landskapets maskrosor är därför mycket ofullständig. Äldre fynd avser Ahlner (1932) eller Ahlners belägg på Riksmuseet om intet annat anges.