Renfanan saknar ursprungliga växtplatser och har kommit in med kulturen. Den odlades allmänt vid gårdar i landskapet under 1800-talet och troligen långt tidigare. Från början var den kanske mest spridd från odling men senare med transporter längs vägnätet. Den tidigaste uppgiften är från 1833 då växten noterades från Gävle hamn. I Gävletraktens växter uppges den finnas flerstädes 1848 och 1863. Arnell anger den som tämligen allmän 1924, men som tydligt spontan mest i kustsocknarna, »i de inre socknarna såsom Hedesunda och Österfärnebo förekommer den nästan blott som odlad eller förvildad«. Arten har ökat starkt under 1900-talet och spridningen fortgår alltjämt.

I kulturlandskapet är renfana mycket vanlig på öppna skräpmarker. Favorittillhållen är stationsområden, banvallar, övergivna grusplaner, industritomter, igenväxande upplagsplatser och vägkanter vid större vägar. Längs skogsvägar är arten inte lika självklar. Renfanan är mycket konkurrenskraftig så länge marken är öppen och oskött. I hävdade gräsmarker finns däremot ingen renfana.

Till de vanligaste följeväxterna hör den likasinnade högörten gråbo samt röllika (27%), stormåra, maskrosor, rödklöver och hundäxing. Vid havet är havtorn, strätta, kråkvicker, rödklint och gråbo vanligt sällskap. Renfanan blommar på sensommaren, samtidigt med ljung, ängsvädd och åkermolke.