berberis
Berberis vulgaris
Berberis är en gammal kulturväxt som förvildats och nu är fullt naturaliserad i landskapet. Den första uppgiften meddelades av Carl Johan Hartman och C.O. Östling 1810 – »Gävle, på backar kring staden, ej sällsynt«. I Gävletraktens växter 1848 och 1863 anges den som sällsynt eller flerstädes och flera lokaler namngavs. Arten bör således ha funnits spridd kring staden redan under 1800-talet. Den har säkert ökat betydligt och finns nu även långt från kulturen. Under 1900-talet bekämpades växten för att förhindra spridningen av svartrost. Efter omfattande skador på säd 1951 infördes till och med en lag om total utrotning av berberis.
Rönn (32%), stenbär, smultron och hägg är exempel på vanliga följeväxter. Även som vild bildar berberis stora, uppåt fyra meter höga buskar i gynnsamma lägen. Bären äts och sprids av fåglar.
Rönn (32%), stenbär, smultron och hägg är exempel på vanliga följeväxter. Även som vild bildar berberis stora, uppåt fyra meter höga buskar i gynnsamma lägen. Bären äts och sprids av fåglar.
Ekologi
Berberis växer på torr eller frisk mark och verkar vara kalkgynnad. Den trivs bäst i öppna skogar eller bryn mot öppen mark och gärna intill hällmarker. Arten förekommer även i sluten skog, men emellanåt ses skelett av död berberis där skogen blivit för tät. Rikligast förekommer den i den kalkrika skärgården i Gävlebukten där den etablerar sig i lövsnår och strandskogar i konkurrens med andra mer ursprungliga komponenter.
Utbredning
Mindre vanlig (19% och 77 noterade lokaler).
