Höstfibbla är ursprunglig men starkt kulturgynnad. Den betecknas som allmän i tidigare botaniska arbeten.

I kulturlandskapet är höstfibblan sällan långt borta. Stora förekomster finns både längs landsvägar och längs mindre grusvägar, även långt ut i skogen. Arten är dessutom en framgångsrik gräsmarksväxt. Den är mycket slitage- och betestålig och blir därför ofta dominerande vid hårt bete. Höstfibblan är vidare vanlig vid gårdar och bebyggelse där den brukar finnas i gräsmattor och på gårdsplaner.

Den vanligaste följeväxten är rödven (33%) följd av groblad, röllika, vitklöver och maskrosor. På havsstränder är rödsvingel vanligast (57%), därefter följer strätta, kråkvicker, fackelblomster, höskallra och krypven. Höstfibblan börjar blomma med mjölkört, liten blåklocka och gulmåra. Blomningen fortsätter långt in på hösten.