höstfibbla
Scorzoneroides autumnalis
Mer information om arten

Höstfibbla är ursprunglig men starkt kulturgynnad. Den betecknas som allmän i tidigare botaniska arbeten.

I kulturlandskapet är höstfibblan sällan långt borta. Stora förekomster finns både längs landsvägar och längs mindre grusvägar, även långt ut i skogen. Arten är dessutom en framgångsrik gräsmarksväxt. Den är mycket slitage- och betestålig och blir därför ofta dominerande vid hårt bete. Höstfibblan är vidare vanlig vid gårdar och bebyggelse där den brukar finnas i gräsmattor och på gårdsplaner.

Den vanligaste följeväxten är rödven (33%) följd av groblad, röllika, vitklöver och maskrosor. På havsstränder är rödsvingel vanligast (57%), därefter följer strätta, kråkvicker, fackelblomster, höskallra och krypven. Höstfibblan börjar blomma med mjölkört, liten blåklocka och gulmåra. Blomningen fortsätter långt in på hösten.

Ekologi

Höstfibblan är flerårig. Arten har bladen samlade i en bladrosett mot marken och övervintrar delvis grön. Den föryngras vegetativt med nya sidoskott från den korta jordstammen och kan breda ut sig mattformigt. Växten är mycket lättspridd och de luftburna frukterna hittar snabbt nya växtplatser. Den är oberoende av kalk och har små krav på näringstillgång. Höstfibblan är ljuskrävande och växer alltid på öppen mark med låg växtlighet. Artens naturliga biotop är havsstränder där den hör hemma i strandens övre eller mellersta del. Höstfibblan saknas visserligen på de mest exponerade och grovblockiga stränderna men förekommer annars allmänt även i ganska exponerade lägen där något finare material som grus och sand samlats mellan blocken. Arten är vanlig på skyddade finsedimentstränder och kan lokalt dominera vegetationen.

Utbredning

Mycket vanlig (100% och 1229 noterade lokaler).
karta