flenört
Scrophularia nodosa
Mer information om arten
Flenört är en ursprunglig men starkt kulturgynnad art. Den uppgavs förekomma flerstädes i Gävletrakten vid 1800-talets mitt. H.W. Arnell angav den som tämligen allmän vid 1900-talets början med undantag för Högbo, Järbo och Ockelbo socknar där den var ovanligare.
På kulturmark är kvävearter som brännässla (32%), hallon, åkertistel, hundkäx och tussilago vanligt sällskap. I skogen är liljekonvalj, ängsfräken, revsmörblomma och olvon vanliga följeväxter. Flenörten blommar i juli. Blommorna besöks ofta av getingar som troligen är viktiga pollinatörer.

Ekologi

Flenörten är flerårig. Den har en kort horisontell jordstam med knölformigt förtjockade ledstycken från vilka nästa års blomskott bildas. Växt-en är fröspridd. Flenörten är oberoende av kalk men ganska näringskrävande. Den växer på frisk eller fuktig mark och gärna på mull- eller lerrika jordar. Arten kan växa både öppet och i skugga. Den är inte så konkurrenskraftig och trivs inte i tät vegetation utan gynnas av omrörning och blottad jord. Flenörten förekommer naturligt vid näringsrika vattendrag och i rika skogsmiljöer. Typiska och troligen ursprungliga biotoper är framför allt lövrika svämskogar och gråvidesnår, särskilt på flacka strandplan där marken berikas av näringsrika svämsediment. Rika strandsnår och lövbårder vid havet är troligen också exempel på naturliga miljöer. Arten är dock vanligast i kulturlandskapet och återfinns här lite varstans men ofta i slänter där det tippas jord och stenmassor eller trädgårdsavfall. Flenörten förekommer också längs diken, i vägkanter, på industriområden, i grustag, på kanalstränder och i övergivna trädgårdar och på obebyggda tomtplatser.

Utbredning

Arten förekommer nästan alltid sparsamt på sina växtplatser och har inte noterats i större mängd under inventeringen. Flenörten är sydlig och blir ganska kustbunden längre norrut. I nordväst är den ovanlig.
Vanlig (73% och 365 noterade lokaler).
karta