Svartkämpar är en mycket gammal kulturföljeslagare som troligen kommit in med tidigt jordbruk. Den första observationen gjordes i Gävle av Johan Wilhelm Zetterstedt 1832. Växten angavs som allmän i Gävletrakten på 1800-talet. Den har troligen minskat sedan dess på grund av igenväxning efter upphörande bete och slåtter.
I landskapet är svartkämpar en solälskande gräsmarksväxt och en bra signalart för ogödslade gräsmarker. Den finns främst i områden med kalkrika jordar och undviker de kalkfattiga isälvsavlagringarna. Den är en karaktärsart för gistvallar och kalkrika örtbackar i Gävlebukten. Växten återfinns ofta i sydexpo-nerade slänter och gärna kring uppstickande hällar. Svartkämpar kan växa i stor mängd på gamla ogödslade vallar där slåtter eller bete bedrivits under lång tid. Den förekommer ibland även i gamla gräsmattor i parker och trädgårdar.
De vanligaste följeväxterna är gulmåra (33%), röllika, smultron, åkervädd och bockrot. Svartkämpar blommar samtidigt som hägg, gullviva och vårärt.