vattenaloe
Stratiotes aloides
Vattenaloe är ursprunglig. Växten är först känd från sjön Trösken i Valbo där den samlades av Olof Sillén 1834. Även förekomster i Gavleåns vattensystem är tidigt dokumenterade. Frånsett nyupptäckta lokaler i Dalälven har arten inte förändrat sin kända utbredning sedan 1800-talet.
Vanliga följeväxter är vass (40%), gäddnate, säv, gul näckros, vit näckros, sprängört, trubbnate och kransslinga.
Ekologi
Vattenaloe är en flerårig vattenväxt. Den bildar löst rotade rosetter på grunt vatten. Rosetterna flyter upp till ytan på sommaren och sjunker till botten för övervintring på hösten. Arten är skildkönad men företräds i Sverige enbart av honplantor. Växten förökas vegetativt med nya rosetter på tunna utlöpare från moderplantan. Vattenaloe växer mest i grunda, vegetationsrika och dyiga vikar i näringsrika slättsjöar. Den förekommer också i lugnflytande vattendrag och kanaler men inte i bräckt vatten. Den bildar ofta täta bestånd. Ett sådant exempel är Bysjön i Österfärnebo där arten fullständigt dominerar växtligheten. Vattenaloe är näringsgynnad och drar också nytta av vassröjning som håller undan konkurrerande vassar.
Utbredning
Sällsynt (12% och 43 lokaler).
