Stagg är en starkt kulturgynnad och huvudsakligen kulturspridd växt. Enligt Linné (1745) kallades den »älgborst« i landskapet. I Järbo förekommer även benämningen »hera«. Det går inte säkert att avgöra om den är ursprunglig i landskapet. Växten betraktades som tämligen allmän i Gävletrakten vid 1800-talets mitt och som allmän i Gästrikland som helhet ett halvsekel senare. Wiger (1965) bedömer också växten som allmän i nordvästra Gästrikland. Han anger att den ibland förekommer i rena staggängar och Arnell (1924b) ger ett likartat tillägg – »stundom såsom på skäret Oppalagrund [Enmaren] i Hilleviksfjärden mycket ymnig«. Arten är fortfarande vanlig men förekommer nu sällan i samma mängd som förr.
Växten gynnas starkt av tramp och måttligt slitage och sprids lätt med människor och boskap. Otaliga kvardröjande staggtuvor finns längs gamla körvägar, fäbodstigar och skogsvägar där transporterna förr skedde med häst eller till fots. Arten saknas däremot nästan helt längs nya stigar och skogsvägar. Badplatser, gårdstun och kraftledningsgator är andra typiska växtplatser. Gamla utmagrade åkrar som fortfarande är öppna men inte brukas kan också innehålla stagg.
Staggen har spridits med människor och boskap kors och tvärs över landskapet och det är inte helt lätt att peka på vad som är artens ursprungliga miljö. Närmast till hands ligger hedartade kantzoner till stränder vid större sjöar och sandiga havsstränder. I det inre av landskapet kan rätt stora mängder stagg förekomma på grund torv i starkt sluttande backkärr. Ytterligare exempel på växtplatser är naturliga gläntor kring tidvis vattenfyllda svackor i skogen. Men kanske är den även här bara ett varaktigt avtryck av tidigare kulturutnyttjande.
Den i särklass vanligaste följeslagaren till stagg är blodrot (53%). Därefter följer rödven, ljung, lingon och det ekologiskt likartade knägräset. Även ormrot, vårbrodd, fårsvingel, blekfryle och ängsvädd är vanligt sällskap.