kråkvicker
Vicia cracca
Mer information om arten
Kråkvicker är ursprunglig men starkt kulturgynnad. Arten betecknas som allmän i tidigare botaniska förteckningar. »Gubbtänder« och »musärter« är dialektala namn som använts i Valbo och Ockelbo.
Sin största spridning har arten i kulturlandskapet där den aldrig är långt borta. Kråkvicker är ett rätt vanligt ogräs i rabatter och häckar, liksom bland säd och andra grödor. Vägkanter, banvallar, dikesrenar och industritomter är ytterligare exempel på biotoper. Mest tongivande är nog kråkvicker i övergivna gräsmarker vid bebyggelse och ödetomter.
Att kråkvicker är ett av »skräpgräsmarkernas« signum framgår av följeväxterna där röllika (34%), rödven, stormåra, kvickrot, rödklöver, hundkäx och midsommarblomster dominerar. På havsstrand är strätta (59%), rödsvingel, fackelblomster, havtorn och höskallra vanligast.
Kråkvicker börjar blomma samtidigt med linnea, rosor och grässtjärnblomma.

Ekologi

Kråkvicker är en flerårig art med både god fröspridning och vegetativ föryngring med underjordis-ka utlöpare. Den är ljuskrävande, näringsgynnad och mycket konkurrenskraftig på öppna marker. Den växer på nästan all torr till fuktig mark, men utvecklas starkast på näringsrika jordar. Arten har rik fröbildning och kråkvicker ingår i kulturmarkernas fröbank. Kråkvicker växer naturligt på havsstränder. Den är ett pålitligt inslag i vegetationen på exponerade moränstränder och återfinns i regel i rödsvingelbältet en bit upp på stranden eller i luckor i havtornssnåren. Arten förekommer också vid näringsrika insjöar, särskilt i kulturens närhet. I skogslandskapet finns kråkvicker i huvudsak på gamla kulturmarker, men även i naturliga gläntor, rikkärr och fuktängar. De flesta förekomster är troligen rester efter slåtter, skogsbete och hästtransporter.

Utbredning

Mycket vanlig (100% och 2036 noterade lokaler).