Häckvicker är en starkt kulturgynnad växt som möjligen kan vara ursprunglig men sannolikt kommit in med människan. Den har även odlats som foderväxt. Arten angavs som tämligen allmän både i Gävletrakten 1848 och i landskapet som helhet vid 1900-talets början (Arnell 1924b). Den tidigaste uppgiften meddelades av Carl Johan Hartman 1818 som uppgav den som ett exempel på »sydliga arter som upphör vid eller få mil norr om Gävle«.
Häckvickern förekommer främst på något näringsrikare marker och särskilt i kultur-skapade miljöer. Den är måttligt ljuskrävande och kan växa både öppet och i skugga. Arten har stor spridning i kulturlandskapet där den hävdar sig särskilt väl i övergivna men fortfarande öppna gräsmarker. Typiska växtplatser är försummade trädgårdar, igenväxta parker, vägkanter, soptippar, ödetomter samt diverse övergivna odlingar. Arten förekommer ofta i ängar och betesmarker men är inte särskilt hävdgynnad. Den förekommer även som ogräs i rabatter och häckar inne i samhällen.
Häckvickern är spridd långt ut i skogslandskapet. Den har hittats i skogar av olika åldrar och trädslag men alltid på något rikare mark. I de flesta fall kan förekomster av häckvicker på skogen kopplas till tidigare kulturutnyttjande på platsen t.ex. gruvbrytning, kolning, tillfällig odling eller bosättning. Det finns också förekomster som inte så lätt kan härledas till tidigare markanvändning, särskilt på grönsten eller annan basisk berggrund. Ofta finns gökärt, skogsvicker och andra ärtväxter på samma plats. Möjligen representerar sådana skogslokaler ursprungliga förekomster av häckvicker. Häckvicker växer inte på stränder eller i permanent våta biotoper.
De vanligaste följeväxterna är midsommarblomster (31%), hundäxing, stenbär, piprör, gulvial, röllika och hundkäx. Häckvicker blommar samtidigt som midsommarblomster.