Doftmyskgräset är flerårigt och förökar sig vegetativt med hjälp av underjordiska utlöpare. Arten kan med sina vegetativa bladskott lokalt dominera växtligheten. Den är ljuskrävande och tål bara lättare beskuggning. Valet av växtplatser skiljer sig något mellan denna art och det närbesläktade raggmyskgräset. De flesta myskgräslokaler är öppna fuktängar och strandängar på finkorniga och helst leriga sediment med ett varierande täcke av organisk jord. Doftmyskgräset växer genomgående något blötare än raggmyskgräset och aldrig på frisk mark. Arten är dessutom tydligare kalkgynnad och återfinns även i fuktängsartade extremrikkärr. Massförekomster av doftmyskgräs förekommer ofta på gamla fuktiga åkrar och anslutande fuktängar. Den viktigaste biotopen är dock skyddade flacka strandängar vid havet. Växten bildar här ett karaktäristiskt bälte mellan vassbården och strandskogens högörtbälte. På ön Orarna kan denna zon av grönglänsande slaka blad följas kilometervis. Arten gynnas av slåtter men tål inget intensivt bete.

Troligen tillhör alla fynd underarten strandmyskgräs, ssp. baltica, som huvudsakligen före-kommer kring Östersjön. Den andra underarten, ängsmyskgräs, ssp. odorata, anses ha en mer västlig utbredning i Norden.

Mindre vanlig (28% och 127 notera-de lokaler), vanlig längs kusten (54%).