doftmyskgräs
Hierochloë odorata
Mer information om arten
Doftmyskgräset är ursprungligt. Växten angavs förekomma flerstädes i Gävletrakten 1863. I primäruppgiften från 1810 anger Carl Johan Hartman och Claes Östling lokalen Järvstasältan med tillägget »på vissa ängar ymnig«. I de äldre uppgifterna innefattas också raggmyskgräs som inte hade urskilts vid denna tid. Med nuvarande kunskap är det dock uppenbart att fynden ovan i allt väsentligt avser doftmyskgräs.
Vid havet är vass, salttåg, höskallra, älggräs och ängsnycklar typiska följeväxter. I inlandet är älggräs, blodrot, midsommarblomster, strätta, grenrör och kärrviol vanliga.

Ekologi

Doftmyskgräset är flerårigt och förökar sig vegetativt med hjälp av underjordiska utlöpare. Arten kan med sina vegetativa bladskott lokalt dominera växtligheten. Den är ljuskrävande och tål bara lättare beskuggning. Valet av växtplatser skiljer sig något mellan denna art och det närbesläktade raggmyskgräset. De flesta myskgräslokaler är öppna fuktängar och strandängar på finkorniga och helst leriga sediment med ett varierande täcke av organisk jord. Doftmyskgräset växer genomgående något blötare än raggmyskgräset och aldrig på frisk mark. Arten är dessutom tydligare kalkgynnad och återfinns även i fuktängsartade extremrikkärr. Massförekomster av doftmyskgräs förekommer ofta på gamla fuktiga åkrar och anslutande fuktängar. Den viktigaste biotopen är dock skyddade flacka strandängar vid havet. Växten bildar här ett karaktäristiskt bälte mellan vassbården och strandskogens högörtbälte. På ön Orarna kan denna zon av grönglänsande slaka blad följas kilometervis. Arten gynnas av slåtter men tål inget intensivt bete.

Variation

Troligen tillhör alla fynd underarten strandmyskgräs, ssp. baltica, som huvudsakligen före-kommer kring Östersjön. Den andra underarten, ängsmyskgräs, ssp. odorata, anses ha en mer västlig utbredning i Norden.

Utbredning

Mindre vanlig (28% och 127 notera-de lokaler), vanlig längs kusten (54%).
karta